Det är en obehaglig känsla när döden känns närvarande. Jag vet inte varför riktigt det känns som den är närvarande men jag har en gissning om att det hör ihop med min förlust av min vän. Som egentligen inte var en vän men det visste ju inte jag fören det var försent och jag var tvungen att avsluta den relationen. Så det är en människa som jag älskade som jag har förlorat, en död relation. Det hör väl ihop med att personen ifråga är död för mig, det finns ingen återvändo. Men jag sörjer tiden som var, skratt, minnen, alla lyckliga stunder och det är väl dom man sörjer när en person dör?

Jag insåg att jag är fruktansvärt förskonand av detta, jag har aldrig haft en nära släkting eller vän som har dött. Jag vet alltså inte hur det känns att förlora någon som betyder nått för mig. Döden är oundviklig, den är ju faktiskt livets enda löfte. Så förr eller senare kommer jag att få uppleva död i min närhet och då kommer denna händelse att kännas smått patetisk i jämförelse. Men i brist på erfarenhet så kan man kalla detta ett smakprov på känslor som jag inte vill känna men som kommer bli realitiet för mig förr eller senare.

Jag har ju bara stått brevid när andra personer upplevt död, vänner,partners m.m
Sett på dom hur dom mått, suttit brevid och hållit i handen, pratat timme in och timme ut, utan att egentligen förstå det kaos som rasar inom denna personen. Det är tackvare min förmåga att kunna känna empati som jag vet på ett ungefär och kan identifiera känslorna, på det sättet är människan fantastisk. Jag kan alltså känna vad någon annan känner, identifiera känslorna hos mig själv genom att bara iaktaga någon annan. Människan är en otrolig konstruktion.

Jag kan inte låta bli att tänka på Ted Gärdestads sång "Himlen är oskyldigt blå". Av den anledning att denna sång framfördes på en begravning av en nära vän till min sambo, sjung denna text i huvudet.

"Himlen är oskyldigt blå, som ögon när barnen är små. Att regndroppar faller som tårarna gör, rår inte stjärnorna för. Älskling jag vet hur det känns, när broar till tryggheten bränns, fast tiden har jagat oss in i en vrå, så är himlen så oskyldigt blå."

Har ni aldrig hört låten eller inte kommer ihåg melodin så har ni den här:
http://www.youtube.com/watch?v=_kSdTPigq60

Den är så otroligt vacker att man inte kan låta bli att få rysningar!