Herre gud vad ödmjuk jag är just nu, denna totalt ovana känslan hos mig har infunnit sig i mer än 24 timmar. Jag är så ödmjuk och ser allt ur ett annat perskeptiv så att man skulle kunna tro at jag är döende, de trodde i alla fall min syster när jag ringde till henne.

När man helt plötsligt inser hur liten man är och att stora världen är väldigt stor och man egentligen inte är så mycket värd, då blir man kanske ödmjuk.
Jag har ju som sagt påbörjat ett nytt jobb där jag gått bredvid några veckor nu och inte tyckt att det har varit så farligt egentligen, visst det är oändligt myckt små detaljer som jag har varit tvingad och lära mig men det kändes ändå rätt bra när jag stövlade in på jobbet igår och tänkte detta fixar jag.

12 timmar senare var jag inte vatten värd och kröp där ifrån i ett mer eller mindre dimmigt tillstånd, jag kommer inte ens ihåg hur jag tog mig hem. När jag kom hem satt jag i hallen och bara stirrade, jag fick inte ens av mig skorna, jag märkte inte ens att min tyska lurviga vän hoppade runt mig och ylade ut sin glädje över att jag var hemma. Allt var bara dimmig.

Har ni upplevt känslan av att vara utanför er själva någon gång? Den kände jag då, när jag satt där ett patetiskt skal av ett människo liv. Det var en av de sjukaste känslor jag någonsin kännt, någonstanns i den dimman fanns jag men jag var ändå inte där. Jag bokstavligen kröp in i köket och slet upp kylskåpet och vräkte i mig det som gick att äta dirket ur förpackningen. Sen la jag mig på köksgolvet tillsammans med min hund och bara skakade.

Efter en stund när maten börjat verka kom jag äntligen upp och gick en promenad med honom väldigt kort för de dimmiga var fortfarande kvar.

Idag när jag vakande ville jag inte ens gå upp ur sängen, jag kännde mig totalt dränerad på energi. Efter ett tag släpade jag mig ner till datorn och för en gångs skull tackar jag facebook för att det finns, jag var inte ens i stånd att prata med någon men att chatta d.v.s skriva ner hur jag mådde hjälpte väldigt mycket. En av mina gamla kollegor förtsod och lyssnade och hjälpte mig så gått han kunde. Fantastiska människa!

Hur kan de hjälpa så mycket att bara få berätta hur man mår? Vi löste inte problemet på något sätt, jag satte bara ord på hur jag i detta dimmiga sinnestillstånd kännde mig och då började det lätta. Steg två var att ringa till den personen som tog över efter mig idag och be om ursäkt för det total kaos jag hade ställt till med, tur för mig så har denna person ett hjärta av guld så han tog det med ro även om han också är relativt ny.
Steg tre var att åka till kontoret och betätta för chefen att som de ser ut nu så kommer jag ha gått in i väggen inom en vecka om detta skall fortsätta.

Kontentan av detta är: Att igår hade jag den absolut jävligaste dagen i mitt arbetsliv någonsin, jag har aldrig mått så dåligt eller varit så totalt utmattad både psykiskt och fysisk som jag var i går. Ändå mår jag nästan som jag borde idag, lite segare men med ett helt annat fokus än dagen innan igår.
För mig är detta en mindre revulution eftersom ödmjuk inte ingår i min repotoar speciellt ofta annars, men jag skall helt klart försöka se det lite mer så här. Hur viktiga dom små sakerna är och att det är totalt onödigt att hetsa upp sig över små saker, kanske detta bara är en fas som kommer försvinna eller så är den bestående men en ska vet jag säkert, de var en liten del av mig som dog igår...Hoppas bara det inte var något viktig;)

Kram på er!