Japp så har semester ångesten infunnit sig som ett brev på posten! Vad skall man göra? Hur skall man få maximal avkoppling?

Jag har faktiskt ingen aning, jag vill åka till Norrland sätta mig i en båt och fiska i flera dagar.
Jag vill ut och tätlta i vildmarken, bara jag och den lurviga tysken.
Jag vill spendera en massa pengar på skräp jag verkligen inte behöver.
Jag vill blir jätte brun.....d.v.s jag måste åka till en stad där det finns sol.
Jag vill umgås med alla jag känner, helst spendera minst några timmar ihop.
Jag vill få uppleva nya saker.
Jag ville hinna med alla ärenden här hemma som man aldrig hinner när man spenderar 12-13 timmar på jobbet.
Jag vill ligga uppe och kolla på urdåliga filmer en hel natt och inte gå o lägga mig förens solen går upp.
Jag vill möste soluppgången vid havet.
Jag vill bada massor (massa motion til tysken)
Jag vill hinna få i mig en ansenlig mängd alkohol men inte bli bakis.
Jag vill åka runt bland gammla slott och spökhus här i Sverige och få lära mig massa historia.


Jag vet dock vad jag inte vill göra:
Jag vill inte städa,trots att det behövs.
Jag vill inte laga mat varje kväll.
Jag vill inte behöva gå upp alls.
Jag vill inte behövs passa en enda tid på minst 4 dagar.


Jag har semester 6 dagar gott folk...Era ider är värdefulla!

 

Herre gud vad ödmjuk jag är just nu, denna totalt ovana känslan hos mig har infunnit sig i mer än 24 timmar. Jag är så ödmjuk och ser allt ur ett annat perskeptiv så att man skulle kunna tro at jag är döende, de trodde i alla fall min syster när jag ringde till henne.

När man helt plötsligt inser hur liten man är och att stora världen är väldigt stor och man egentligen inte är så mycket värd, då blir man kanske ödmjuk.
Jag har ju som sagt påbörjat ett nytt jobb där jag gått bredvid några veckor nu och inte tyckt att det har varit så farligt egentligen, visst det är oändligt myckt små detaljer som jag har varit tvingad och lära mig men det kändes ändå rätt bra när jag stövlade in på jobbet igår och tänkte detta fixar jag.

12 timmar senare var jag inte vatten värd och kröp där ifrån i ett mer eller mindre dimmigt tillstånd, jag kommer inte ens ihåg hur jag tog mig hem. När jag kom hem satt jag i hallen och bara stirrade, jag fick inte ens av mig skorna, jag märkte inte ens att min tyska lurviga vän hoppade runt mig och ylade ut sin glädje över att jag var hemma. Allt var bara dimmig.

Har ni upplevt känslan av att vara utanför er själva någon gång? Den kände jag då, när jag satt där ett patetiskt skal av ett människo liv. Det var en av de sjukaste känslor jag någonsin kännt, någonstanns i den dimman fanns jag men jag var ändå inte där. Jag bokstavligen kröp in i köket och slet upp kylskåpet och vräkte i mig det som gick att äta dirket ur förpackningen. Sen la jag mig på köksgolvet tillsammans med min hund och bara skakade.

Efter en stund när maten börjat verka kom jag äntligen upp och gick en promenad med honom väldigt kort för de dimmiga var fortfarande kvar.

Idag när jag vakande ville jag inte ens gå upp ur sängen, jag kännde mig totalt dränerad på energi. Efter ett tag släpade jag mig ner till datorn och för en gångs skull tackar jag facebook för att det finns, jag var inte ens i stånd att prata med någon men att chatta d.v.s skriva ner hur jag mådde hjälpte väldigt mycket. En av mina gamla kollegor förtsod och lyssnade och hjälpte mig så gått han kunde. Fantastiska människa!

Hur kan de hjälpa så mycket att bara få berätta hur man mår? Vi löste inte problemet på något sätt, jag satte bara ord på hur jag i detta dimmiga sinnestillstånd kännde mig och då började det lätta. Steg två var att ringa till den personen som tog över efter mig idag och be om ursäkt för det total kaos jag hade ställt till med, tur för mig så har denna person ett hjärta av guld så han tog det med ro även om han också är relativt ny.
Steg tre var att åka till kontoret och betätta för chefen att som de ser ut nu så kommer jag ha gått in i väggen inom en vecka om detta skall fortsätta.

Kontentan av detta är: Att igår hade jag den absolut jävligaste dagen i mitt arbetsliv någonsin, jag har aldrig mått så dåligt eller varit så totalt utmattad både psykiskt och fysisk som jag var i går. Ändå mår jag nästan som jag borde idag, lite segare men med ett helt annat fokus än dagen innan igår.
För mig är detta en mindre revulution eftersom ödmjuk inte ingår i min repotoar speciellt ofta annars, men jag skall helt klart försöka se det lite mer så här. Hur viktiga dom små sakerna är och att det är totalt onödigt att hetsa upp sig över små saker, kanske detta bara är en fas som kommer försvinna eller så är den bestående men en ska vet jag säkert, de var en liten del av mig som dog igår...Hoppas bara det inte var något viktig;)

Kram på er!

Elin Krantz våldtäktsman och mördare fick 16 år och utvisning som sin dom.

16 år.....och utvisning!


Han kanske inte hinner se sina nuvarande barn växa upp men han har gott om tid att skffa nya och se dom växa upp, denna rätten förvägrade han Elin genom att ta hennes liv på ett mycket brutalt och totyrliknande sätt.

Hon kommer aldrig mer att få krama sina anhöriga, hon kommer aldrig få egna barn, hennes liv slutade i panik och ångest.
Medan han fick 16 år, vi har ett system som i Sverige som kommer göra honom fri 2/3 av straffet så han kommer alltså sitta inne 10-12 år. 10 år var Elin liv inte värt mer?

När han kommer ut kommer han kunna skaffa sig ett nytt liv i ett annat land där ingen vet vem han är, där han kan börja om på nytt med sin familj eller skaffa en ny.

Elin kommer aldrig få en familj!

Istället för att tänka på vad man skall göra efter att brotten har begåtts så kanske man borde tänka på hur skall vi se till att brotten inte inträffar...Som sagt denna artiklen hänger ihop med den under. Men jag tycker detta är så skevt, varför skall man alltid tänka efter men aldrig före?


Jag skall även knyta ihop detta med mitt hjärte ämnen....Har man som förälder ett bra stöd från samhället så kan man kanske förhindra sina ungdomar från att begå brottet!
Men som sagt finns det något stöd för föräldrar..NEJ de finns det inte och detta har jag ju skrivit om förr i min blogg. Man kan alltså räkna med att den dagen man står där men en tonåring som man inte kan hantera så är det bara att bita ihop och fixa det sjäv för någon hjälp finns inte att få.

Det kommer alltså blir så att hur mycket man än ber om hjälp, hur mycket man än kämpar för att  hålla sin tonåring på rätt spår så komme du ändå få en käftsmäll och betala för deras brott.

Jag tror inte det har någon verkan alls, varför skall dom sluta begå brott när de ändå inte drabbar dom?


Vi behöver bättre förebyggande åtgärder, vi behöver tänka ett steg längre, vi behöver hjälpa och stötta våra tonårsföräldrar för dom har de banne mig inte lätt!
Vi måste sluta låt dom tro att det är okej att dom håller på så här vi måste stoppa dom INNAN dom begår brotten, är de så svårt att fatta?

Nej egentligen är det inte de men vi verkar ha fastnat i någon tanke snurra där vi tar dag i problemen efter att dom har uppstått och inte innan. Vi vill gärna ha en debatt om det också och låta beslutsfattarna ta 4 år på sig innen det kommer ett beslut istället för att agera nu. Vi behöver inget beslut i morgon, vi behöver att idag, vi behöver någon som agerar som kan sätta ner foten och säga nu är de nog!

Jag fortsätter driva min tystakamp för att föräldrar i en utsatt situation skall få hjälp och stöd, kan inte du göra något också?

Som sagt de här med att blogg är inte lätt när de bara finns 24 timmar på ett dygn, hur hinner ni med?
Jag kikar in på era bloggar lite då och då för att kolla vad ni har för er men det mer mycket sällan jag hinner uppdatera själv. Så jag gör en ansträngning nu!

Dagens ämne är:

Skall föräldrar få betala sina barnbrott om dom är under 18 år?

Ja, Nej, Kanske, Beror, På?

Först måste man kartlägga varför blir barnen kriminella, beror de på att föräldrarna inte bryr sig om sina barn, är dom kriminella själva? Hur gör man om föräldrarna går på socialbidrag?

Som sagt vissa studier visar på att barn från samhällets botten har lättare för att fastna i kriminallitet eftersom deras föräldrar själva har någor problem så kommer samhället att få betala ändå, någon som går på socialbidrag har inga pengar och har man grova missbrukar problem kommer dom troligvis inte ha några pengar i framtiden heller så det kommer alltså bli samhället som får betala ändå i slutändan och det är ju precis som vi har de nu.

Om jag skall ta ett exempel de "busfröna" som av misstag eldade ner Torslanda skolan och ja de var faktiskt ett misstag, dom skulle tända eld på en bil för så gör ju dom tuffa grabbarna i stan, denna bilen kom sedan i rullning och vips så är dessa "busfrön" skyldiga 100 miljoner, skall deras föräldrar betala det tycker ni? 100 miljoner är en spotstyver eller?

En mamma till en våldtäktsman skall hon behöva betala för sin sons illgärningar? Hon kanske inte ens vill se sin son igen efter det han gjorde!

Eller ett ännu mer bissart exempel, en son mördar sin syster mamman är den enda levande släktingen skall hon betala ut pengar till sig själv då eftersom de var hennes son som är mördaren?

Ja ni fattar, de känns som att folk inte tänker genom detta riktigt.

Jag är för att föräldrar betalar om deras barn begår skadegörelsebrott som klottring eller mindre stölder/snatteri, där borde han kunnat uppfostrans sina barn bättre än till simpla tjuvar och förstörare. Men om man är så iskall att man han våldta eller mörda en annan människa skall man även kunna stå till svars för det och ta konsekvenserna av det. Kan man med berått mod sitta och planera saker t.ex rån eller andra större saker är man även vuxen nog att ta smällen för det.

Va anser ni?

Jag satt och kollade lite på en av de större bloggarna som är ett ovanligt fenomen hemma hos mig men denna bloggare hade skrivit ett inlägg om hundar i affärer och tyckte minst sagt om de. Varför?

Spelar de någon roll om hunden är i eller utan för affären?

I Göteborg ser man ofta hundar inne på femman huset t.e.x ibland ser man A-lagarna dra runt med sina hundar i stans alla affärer och så länge hunden inte "smutsar" ner vad är problemet?
Många affärer tillåter inte hundar i affärer p.g.a de som är allergiska och det är helt okej, men om varuhuset anser att det är helt okej,vad är då problemet?
Många affärer tillåter endast ledarhundar eller tjänstehundar, skall dom också förbjudas?

Jag har många gånger miljötränat mina hundar inne i femman huset, det är en fruktansvärd miljö för en hund och det är alltid slut provet för mig när jag håller på med en hund. Den skall vara så fokuserad på mig att de övriga lukterna och individerna inte skall spela någon roll, den skal lite på mig så pass mycket att den skall känna sig trygg när denna miljö presenterad för den. Om en hund är tänk för att bli polishund när skall den ha möjlighet att tränas i allmäna miljöer om man inte får ta med den in i varuhus?
Skall den presenters för den miljön för första gången den jobbar?
Om de blir demonstrationer och man behöver sin hund och den aldrig sett så mycket människor förr, hur tror ni den mår?

Detta känns inte som ett dirket samhälls problem men ändå, det är värt ett inlägg kännde jag, vi hundägare får ta så väldigt mycket skit för allt, tro oss vi håller oss mer än göra på landet och i skogen men en hund i tjänst måste kunna klara av alla sorters miljöer, jag brukar även åka buss/spårvagn/tåg en del hundar har jag t.o.m flugit med för att dom verkligen skall vänja sig vid allt. Många vet inte vilka påfrestningar dessa hundar måste utstå, vilka vardagshjältar dom verkligen är, hur mycket dom hjälper samhället och att dom verkligen skulle ge sitt liv för att rädda sin husse eller matte.

Så slappna av lite, vi behöver ha hundarna i dessa miljöer för att dom sedan skall kunna rädda liv, leta upp vilsna barn, fånga bovar och trygga din vardags miljö!

 

sedan jag uppdaterade!

*Kungen? Va säger ni, jag bara skrattar så *pip* dålig han är, oj oj oj oj! Att han har varit en inbiten kvinnokarl är inget nytt men varför drar media fram detta nu? Det har dom ju vetat hela hans liv.
Han gillar kvinnor så som rika män brukar göra, egentligen borde man sätta in rika och mäktiga män men han är ju inte på något sätt mäktig så jag skrev bara rik.

Jag skall ärligt säga att de är faktiskt de enda jag lyckats följa med på denna veckan, jag har varit så lost från allt vad uppkoppling heter att t.o.m men mobil har börjar lägga av, jag har knappt varit inne på facebook, ringer de blir svaret - ringer sen jobbar, men inte hinner jag ringa upp innan jag stupar i säng.

Men nu skall de väl lugna ner sig i alla fall i en vecka, jobbar 1 pass så jag skall försöka hinna uppdatera mig och er om min analys av omvärlden.

Kanske ska dra lite kortfattat om Alkolism, de känns som ett när liggande område!
Är de en sjukdom? Tydligen så verkar människor överlag anse att det är en sjukdom men jag tvekar.
Min mamma sa till mig att dom du klarar av att ta en "återställare" dagen efter så har du anlag för att bli alkolist. Nja, de finns många som klarar av att ta en återställare men som ändå inte är praktiserande alkolister.
Så vad får en människa att bli alkolist? När korsar man spärren för att var alkolist? Va får en människa att gå så långt att dom t.o.m behöver dricka på jobbet?

En annan sak är hur kan omgivningen missa detta faktum? Kan man verkligen gömma undan sitt beroende så bra? Jag som inte ens verkar kunna gömma undan godis utan att någon närstående hittar de.
Jag kan verkligen inte förstå hur man kan jobba med en person varje dag och inte märka något, tror man att personen är sådan. Men jag minar alla tydliga missbrukar kännetecken måste ju finnas där om man har så grava problem.

Detta är ju inget ovanligt tydligen är detta en av de vanligaste "folksjukdomarna", det är en fruktansvärt läskig tanke, vet ni hur många det är som kör rattfulla varje dag som själva inte vill inse att dom har alkoholproblem?