Jag känner mig som en total nybörjare, nu när man startat upp en egen blogg så sitter man givetvis och kollar på andras bloggar efter tips och ide'er och det både syns och märks att jag är totalt grön på detta. De flesta har en väldigt personlig blogg med en egen utformad layout och som skriver om sin vardag.
 Alla skriver nästan alltid ur ett personligt perspektiv om sig själva eller sina barn och det verkar vara ett koncept som funkar, alla de största bloggar handlar ju om den personen som bloggar. Denna persons intressanta liv, men hur kommer det sig att i 85% av fallet har dom inget roligt liv alls ändå läser folk, det är för mig mycket märkligt! Hur kan man dag ut och dag in följa någons liv? Har man inget eget?

Jag följer en blogg www.arek.blogg.se det är den enda som jag verkligen är inne dagligen och kollar på, sen finns det lite andra bloggar t.ex http://wearenowhere.blogg.se/ och http://bengtbernstrom.blogspot.com/ som jag tycker är bra som jag följer med i.

Jag gillar bloggar med ett syfte, bloggar som faktiskt ger mig något, humor, tänkvärda saker eller verklig skönhet. Inte skönhet som i jag är blond med stora bröst utan verklig skönhet som t.ex denna bild.



Eller denna



som bloggerskan i en av de ovan nämnda har tagit. Detta är intressant.

Jag vill blogga ur ett opersonligt perspektiv för att folk inte ska fokusera på mig utan på det jag skriver, jag har en mening och ett budskap med de orden jag skriver och det vill jag att människor ska förstå. Inte fokusera på mig och att jag är sån eller sån, eller ser ut som jag gör eller att jag jobba med det jag gör. Jag vill att de som läser ska veta så lite om mig som möjligt. För jag anser inte mig själv som en intressant individ som är så speciell att jag måste tala om för alla andra hur unik just jag är eller hur speciellt jag är på vissa områden. Jag är bara jag, jag har ett liv, fyllt med erfarenheter precis som du. Jag är som alla andra (bara lite bättre) och det är de flesta av oss. Varför vill alla bli igenkända? Varför är det så många med ett enormt bekräftelse behov? Är detta en annan väg man kan gå när man har dåligt självförtroende? Man måste synas man måste höras i mängden av kändiskåta människor?
Men är inte risken för att destor fler som skriker både högt och länge att vi inte hör eller ser dom som inte vågar skrika att man förlorar en massvis med människor som förtjänar uppmärksamheten mycket mer än vad skrikarna gör?
Sa jag bli känd så ska det vara för en av mina bedrifter, för att jag faktiskt gjort något bra, inte för att jag skriver om mitt liv. Nog för att jag är awsome men vissa gränser får man faktiska ha!