En av mina största talganger är min sociala förmåga, jag kan umgås med istort sätt vem som helst när som helst.
Jag försöker att vara så generös jag kan med båda ekonomiska tillgångar och husrum, det är få tillfällen jag säger nej till människor som vill komma och bo hos mig och jag står gärna för mat m.m bara för sällskapets skull men frågan är, är det värt de?

Hur kommer det sig att man efter ett tag börjar störa sig på människor som man egentligen tycker väldigt mycket om? Jag har en person som kommer och går lite hos mig när han känner för det, aldrig längre perioder, en natt hit och en natt dit. Jag är van vid att ha mycket folk hos mig, kalla de tillfälliga inneboende. Men nu helt plötslig har jag börjat störa mig på de hos en av dessa, han verkar ha satt i system att när han har dåligt med pengar så kommer han till mig, vi räknade ut det igår att han tjänat mer än mig men mina pengar räcker alltid till allt mitt men hans pengar räcker aldrig, han får alltid "svälta" i slutet av månaden och då kommer han till mig, innan har jag inte brytt mig för innan har han inte haft en inkomst men nu jobbar han och tjänar som sagt mer än mig ändå kommer han?!? Jag vet visserligen att han lider av någon socialstörning men ändå så stör det mig något fruktansvärt, jag vet inte om det är han jag skall vara arg på eller mig själv.
Varför har inte jag sagt nej tidigare?

Jag vet att jag är dum snäll emellanåt och borde egentligen inte sitta här och gnälla, för ni är troligtvis inte ett dugg intresserade men det är kanske någon som har ett bra tips på hur man lär sig att vara generös men samtidigt få någonting tillbaka. För det är egentligen det som allt handlar om, jag är trött på att aldrig få något tillbaka, jag gillar som sagt att köra bil och många gånger så kör jag både grattis och i onödan för att jag trivs i bilen (också mitt eget fel).
Men jag vill kunna fortsätta vara en generös person som ger och hjälper dom som behöver för luspank kommer jag inte bli, jag har ju en gräns på de men att slippa ha den där utnyttjade känslan i bakhuvudet.

Va tror ni kan man ändra på honom eller är det jag som måste göra det?
Det heter ju om man vill ha de gjort så gör det själv..

Jag såg på ett program för några dagar sedan om snattare i England. Dom ville framställa snattare som sjuka individer som inte "rår" för sitt beteende, dom har fastnat i något som liknar ett missbruk. Det ger en adrenalin kick som man blir beroende av. Dom har haft en tragisk barndom eller en händelse i sitt liv som utlöst denna sjukdom.

Men jag tror inte på detta, snattare för mig är simpla små tjuvar som enbart gör det för att dom är just tjuvar, det är så lätt att slippa betala för sig så kan man spara pengarna till annat så börjar de. Eller är det en sport att lura butiken/vakten på stället, ger det verkligen en adrenalin kick?

Jag hade tyckt att de var så otroligt pinsamt att bli påkommen med att snatta, böter och prick i registret för några kroner eventuellt mer men ändå. Stöld blir det inte förens värdet överkommer 1000 kr så allt från 1000 kr och ner anses som snatteri.
Jag skall erkänna att jag har snattat en gång i mitt liv, det var åt en vän med diabetes som påstod sig få sockerfall och uppvisade alla möjliga symtom på hur mycket hon behövde en chokladbit. Jag var kanske 12 år och givetvis livrädd för att min vän skulle rasa samman och blir jätte sjuk så jag snodde den där chokladen åt henne. Efter många om och men visade det sig att hon bara var godissugen och inte ville åka fast själv så jag fick ta den. Efter det kännde jag mig så ur dum och förnedrad att hon lurat mig att göra något olagligt och efter de bestämmde jag mig för att alltid lita på mitt eget huvvud och min inre kompass om vad som var rätt och fel. För någonstan inom mig så visste jag ju att hon egentligen inte var sjuk men hon var äldre och jag lätt påverkad av hennes manipulation. Men det var den första och sista gången jag snattade. För jag kännde mig verkligen som en simpel små tjuv, givetvis hade jag kunnat köpa den åt henne men jag hade inga pengar men det vissade sig också sen att de hade hon så hon skulle mycket väl kunnat köpt den där chokladen själv.

Många andra man pratat med som har snattat har sagt att dom gjort det för att dom varit utan pengar och ofta handlar det om godis eller nått ätbart. Men jag har en vän som åkte fast för snateri av smink för 200 kr och hon tyckte detta var så pinsamt och förnderande för konsekvensen blev böter och samtal hos socialen, det skall tilläggas att hon gjorde det när hon var i 13-14 års åldern, att hon vägrade berätta detta för mig på 10 år. jag fick veta det för högs 6 månader sen. Hon har konsekvent vägrat att berätta om detta för hon tyckte det var så förnedrande. Uppenbarligen hade straffet en bra inverkan på henne för hon har aldrig någonsin mer begått ett brott.

En annan aspekt på snatteri är affärens förlust, snattare kan få mindre butiker att stänga helt dom har inte råd att bli av med så mycket. Tänker er den konsekvensen.

Vad har ni för erfarenheter av snatteri?

Alla har vi relationer till någon, inte ens den ensligaste enstöring är utan relationer!

Jag tror på att varje människa du möter får du utbyte av och en relation till dvs något att relatera till, jag har stött på mång märkliga levnadsöden, jag får veta mycket om människor bara för att jag är genuint intresserad av just dom. Om någon börjar berätta så ber jag dom att fortsätta, alla har en historia.

Denn börjar med en medelåldersman som är fruktansvärt snäll, han ställer upp och är väldigt arbetsvillig,
jag skall inte förtälja hans historia men jag vill ändå dela med mig av hans levnads öde och t.o.m jag känner är hjärtskärnade.

Han sitter på en sliten stol i sin verkstad, ögonen är rödspränga efter ännu en natt av bråk och skrik. Han suckar lite för sig själv och mumlar något om att han måste jobba, jag tittar på honom och undrar om hustrun är svårt mot honom, jag ser att ögonen blir tårögda och han försöker med en myndig min säga att det är inget att orda om han är bara lite trött. Jag frågar honom vad det är och om det inte finns något jag kan göra för honom, jag vet hur mycket det betyder att bara ha någon som lyssnar, en utomstående som faktiskt inte lägger ner personliga värderingar i hans historia. Han ser på mig rak in i ögonen och säger. Vet du hur det känns att leva ihop med någon som för varje dag dödar en bit av din själ. Jag som har haft mina besvärliga förhållanden svarar att jo jag har levt men en sån människa. Han tittar åter på mig och säger, då vet du vad det innebär att varje dag få leva med att du hatar dig själv, hur du ser i speglen en människa som du inte känner, en människa som inte inte längre kan le. Jag nickar och känner igen mig. Han säger, du som är så ung och har hela livet framför dig du kan ändå inte förstå, om 20 har du glömt. Han ser mig i ögonen och säger, snälla du kan du inte berätta hur det känns att vara lycklig?

Det är svårt att förmedla en histora utan att berätta den men just dom orden tog illa på mig, kan inte du berätta hur det känns att vara lycklig? Jo de kan jag men hur förmedlar du lycka till någon som glömt bort hur den känns. Som är för sjuk för att orka med ett svårt uppbrott men som är tillräcklig levnadsglad för att vilja leva sina sista år med kärlek och lycka?
Jag vet att han är sjuk till kroppen och att hans räddnings inte går att nå, han är en snäll och enkel man, han lever med en kvinna som är sjuk i sinnet och som inte kommer lämna honom ifred fören hans tagit sitt sista andetag. Han vet även om att han kommer att gå bort i förtid detta har han försonats med, men han lever med en önskan, inte att få blir frisk utan att få leva med lycka i sitt liv de få år han har kvar.

Han tittar på mig en sista gång innan jag går och säger, Jag är 47 år, skall jag aldrig få blir lycklig, jag hör honom sucka när jag sakta går bort mot mitt hem. Huvudet är fullt av hans historia, kan jag hjälpa honom?
Finns det något jag kan göra för att skänka honom lycka? Tankarna gnager men jag kan inte få fram ett svar!

Jag blir så glad när jag ser allt ditt engagemang och intresse för din valp, tänk om fler nyblivna valpägare kunde vara som du! Du kommer bli en mycket bra hundägare=)

Du får förlåta mig däermot lite sorgliga försök till att hålla mig uppdaterad, mitt jobb och mina egna hundar snor all tid från internet, jag skulle ha mejalt dig säkert 7 gånger men så hamnar det i utkastet när hunden eller jobbet kräver sitt.

Att en hundpsykolog påstår att du inte skall leka eller kasta pinnar med din hund får mig att fundera på vilken skola den killen/tjejen gick i! Självklart skall du leka med din hund, men helt och hållet på dina villkor. Shabba skall aldrig få diktera villkoren i leken gör han övertramp så upphör leken på en gång. Men lek kommunicerar du på ett sätt hunden förstår, du får tänka på att du har en liten "alien" i ditt hushåll som inte alls förstår ditt språk.
Du måste lära honom förstå dig på hans språk och du måste lära honom förstå dig på ditt språk.

Förlåt att jag är så seg att svara på dina kommentaret jag skall allt ta mig i nackskinnet och skärpa till mig!


Han kommer bli jätte bra bara du inte stressar upp dig för mycket och ser analyserar sönder honom, han är ett djur och han följer naturenslagar. Tänk logiskt och basic så kommer de gå bra, hur uppfostrade du dina barn när dom var små? ;) De kommer gå toppen!

Semestern plen en oplanderad roadtrip. Jag drog en lapp där det stod Södertälje, då drog jag till Södertälja men lika snabbt där ifrån. Jag tyckte inte de var en mysig stad!
Sen blev det stockholm, Uppsala, Eskilstuna m.m och allt avslutades i Ullared. Många nätter i bilen blev det men de var helt fantastiskt.

Jag har mött så många nya människor både trevliga och mindre trevliga, men framför allt människor.
Jag gillar att studera, både människor och djur och ibland är det väldigt nära varandra.
En sak jag upptäckte på min resa som blev jätte tydlig när man plckade mig ur mitt sammanhang och in i miljöer jag inte behärskar är att människor överlag är fruktansvärt dåliga på att läsa varandra. Folk dömer inte läser, jag läser sedan dömer. Det är faktiskt så här man kan placera människor i ett eller flera fack, oftast flera eftersom vi ändå är komplicerade varelser men alla har ett fack.
Jag börjar nästan tro att vi har skapat så många fack att vi inte längre kan läsa varandra sins emellan.

Eller nästan jag vågar nästan säga att så är de, alla människor kan förstå sig på varandra på ett eller annat sätt, men det blir fruktansvärt mycket missförstånd för att man inte lägger 4 sek extra på att läsa av den andra, har han/hon en bra eller dålig dag. Glad/ledsen, Sport/Bilar.

Vi har helt enkelt skapat så många fack åt oss at vi inte längre kan identifiera oss varandra eftersom jag bara är en "bonde" från "skogen", är jag just bara en "bonde" från "skogen". Hade denna personen läst av mig i några sek till innan han öppnade munnen så skulle resultatet bli annorlunda, visst jag är från skogen, jag skulle mer än gärna lära mig odla men jag är ingen "bonde" från "skogen"...Det är nämligen skogshuggare som håller till i skogen, bönder är på åkrarna!

I vilket fall som helst, hur bra är du på att läsa? Dina barn, din man/hustru? Dina kollegor?
Gör du det någonsin medvetet?

Jag vill uppmana alla att ta några sek extra och verkligen läsa in en person, döm inte utan med ett öppet sinne och sen säga högt (eventuellt för dig själv) vad är det du verkligen ser.
Sen ställer du sig framför speglen och gör likadant, se verkligen på sig själv. Vad är det du verkligen ser!

Sen bestämmer du vilka fack du och den andra du läste, skall placeras i..Vilka fack blir det? och hur många olika?
Ser du någon gemensam nämnare och om de skulle vara barnet eller en nära släkting, skulle du kunna plocka en annan människa ur detta facker att umgås med.

T.ex hamnar barnet/partnen i facket ytlig, skulle du kunna umgås med andra ytliga människor?
Sen beskriver du för dig själv vad en ytlig människa är och hur den rör sig, beter sig,klär sig,hur pratar den m.m

Vad kommer ni fram till?