Jag vet jag har lagt ner bloggen men en tanke slog mig nyss.

Att leva fattigt innebär en förtidig död, har man inte så mycket pengar så köper man oftast billiga livsmedel t.ex Euroshoper, när man äter "ute" blir det en hamburgare på någon snabbmatskedja. Jag har insett hur fruktansvärt mycket skit det är i sådan "mat", det bort inte ens få kallas mat.

Jag såg en kort film om en dam som hade sparat en hamburgare från macdonald i 3 år och den hade inte ens börjat mögla!!!
Ingenting biter på sådan mat, det är så mycket konserverings medel och E nummer i dom att det inte ens går att bryta ner, undra hur mycket näring det är i en sådan om kroppen överhuvudtaget kan ta upp den?

Alla billiga livsmedel innehåller diverse tillsatta medel för att kunna hålla längre, smaka på ett vist sätt, göra oss sjukare och se till att vi vill handla det igen.

Detta är ju inte dirket en ny  nyhet, men ändå köper vi det, jag blev först uppmärksamm på detta för några månader sen och har verkligen börjat lägga ner kraft och energi att läsa på förpackningarna vad det egentligen är i dom. Det sorgliga svaret är tyvärr gift gift och gift, jag har inte haft ekonomi innan att bry mig om vad jag äter men nu när jag har möjlighet att välja så är jag noga. Det borde ni också vara, detta är saker ni ger till era barn Macdonalds generationen eller CokaCola generationen, detta är skrämmande, om jag får sia lite i min spåkula kommer jag snart se en kurva där vi inte lever längre utan åldern kommer gå neråt, våra kroppar kommer inte fixa detta. 
En hamburgare så fyllt av konserveringes medel att den inte ens möglar, den bryts inte ner, börjar vi ge våra barn redan i 2-3 års åldern? Hur påverkar detta deras kroppar, hur mycket hämmar det?

Som sagt detta är inget nytt men en liten påminnelse till er om att bryta dåliga vanor!

Må gott! 

Jag tror faktiskt det, alla inlägg nu för tiden är så fruktansvärt meningslösa, det blir något taget ur luften bara för att jag skall skriva något och det blir aldrig bra och det var precis det jag inte ville ha en blogg till!
Så jag får väl lägga ner istället, jag skriver ju knappt något ändå.

Så med tidsbrist som argument lägger jag nu ner denna blogg. Jag låter den ligga kvar en stund för jag tänker själv plocka några inlägg jag gjort och använda dom i andra sammanhang;)  Desutom har jag ju lite länkar till era bloggar som jag måste spara på så att jag kan gå in och kolla vad ni hittar på för hyss.


Ha de bra go vänner och tack för att ni läst och kommenterat!

En av mina största talganger är min sociala förmåga, jag kan umgås med istort sätt vem som helst när som helst.
Jag försöker att vara så generös jag kan med båda ekonomiska tillgångar och husrum, det är få tillfällen jag säger nej till människor som vill komma och bo hos mig och jag står gärna för mat m.m bara för sällskapets skull men frågan är, är det värt de?

Hur kommer det sig att man efter ett tag börjar störa sig på människor som man egentligen tycker väldigt mycket om? Jag har en person som kommer och går lite hos mig när han känner för det, aldrig längre perioder, en natt hit och en natt dit. Jag är van vid att ha mycket folk hos mig, kalla de tillfälliga inneboende. Men nu helt plötslig har jag börjat störa mig på de hos en av dessa, han verkar ha satt i system att när han har dåligt med pengar så kommer han till mig, vi räknade ut det igår att han tjänat mer än mig men mina pengar räcker alltid till allt mitt men hans pengar räcker aldrig, han får alltid "svälta" i slutet av månaden och då kommer han till mig, innan har jag inte brytt mig för innan har han inte haft en inkomst men nu jobbar han och tjänar som sagt mer än mig ändå kommer han?!? Jag vet visserligen att han lider av någon socialstörning men ändå så stör det mig något fruktansvärt, jag vet inte om det är han jag skall vara arg på eller mig själv.
Varför har inte jag sagt nej tidigare?

Jag vet att jag är dum snäll emellanåt och borde egentligen inte sitta här och gnälla, för ni är troligtvis inte ett dugg intresserade men det är kanske någon som har ett bra tips på hur man lär sig att vara generös men samtidigt få någonting tillbaka. För det är egentligen det som allt handlar om, jag är trött på att aldrig få något tillbaka, jag gillar som sagt att köra bil och många gånger så kör jag både grattis och i onödan för att jag trivs i bilen (också mitt eget fel).
Men jag vill kunna fortsätta vara en generös person som ger och hjälper dom som behöver för luspank kommer jag inte bli, jag har ju en gräns på de men att slippa ha den där utnyttjade känslan i bakhuvudet.

Va tror ni kan man ändra på honom eller är det jag som måste göra det?
Det heter ju om man vill ha de gjort så gör det själv..

Jag såg på ett program för några dagar sedan om snattare i England. Dom ville framställa snattare som sjuka individer som inte "rår" för sitt beteende, dom har fastnat i något som liknar ett missbruk. Det ger en adrenalin kick som man blir beroende av. Dom har haft en tragisk barndom eller en händelse i sitt liv som utlöst denna sjukdom.

Men jag tror inte på detta, snattare för mig är simpla små tjuvar som enbart gör det för att dom är just tjuvar, det är så lätt att slippa betala för sig så kan man spara pengarna till annat så börjar de. Eller är det en sport att lura butiken/vakten på stället, ger det verkligen en adrenalin kick?

Jag hade tyckt att de var så otroligt pinsamt att bli påkommen med att snatta, böter och prick i registret för några kroner eventuellt mer men ändå. Stöld blir det inte förens värdet överkommer 1000 kr så allt från 1000 kr och ner anses som snatteri.
Jag skall erkänna att jag har snattat en gång i mitt liv, det var åt en vän med diabetes som påstod sig få sockerfall och uppvisade alla möjliga symtom på hur mycket hon behövde en chokladbit. Jag var kanske 12 år och givetvis livrädd för att min vän skulle rasa samman och blir jätte sjuk så jag snodde den där chokladen åt henne. Efter många om och men visade det sig att hon bara var godissugen och inte ville åka fast själv så jag fick ta den. Efter det kännde jag mig så ur dum och förnedrad att hon lurat mig att göra något olagligt och efter de bestämmde jag mig för att alltid lita på mitt eget huvvud och min inre kompass om vad som var rätt och fel. För någonstan inom mig så visste jag ju att hon egentligen inte var sjuk men hon var äldre och jag lätt påverkad av hennes manipulation. Men det var den första och sista gången jag snattade. För jag kännde mig verkligen som en simpel små tjuv, givetvis hade jag kunnat köpa den åt henne men jag hade inga pengar men det vissade sig också sen att de hade hon så hon skulle mycket väl kunnat köpt den där chokladen själv.

Många andra man pratat med som har snattat har sagt att dom gjort det för att dom varit utan pengar och ofta handlar det om godis eller nått ätbart. Men jag har en vän som åkte fast för snateri av smink för 200 kr och hon tyckte detta var så pinsamt och förnderande för konsekvensen blev böter och samtal hos socialen, det skall tilläggas att hon gjorde det när hon var i 13-14 års åldern, att hon vägrade berätta detta för mig på 10 år. jag fick veta det för högs 6 månader sen. Hon har konsekvent vägrat att berätta om detta för hon tyckte det var så förnedrande. Uppenbarligen hade straffet en bra inverkan på henne för hon har aldrig någonsin mer begått ett brott.

En annan aspekt på snatteri är affärens förlust, snattare kan få mindre butiker att stänga helt dom har inte råd att bli av med så mycket. Tänker er den konsekvensen.

Vad har ni för erfarenheter av snatteri?

Alla har vi relationer till någon, inte ens den ensligaste enstöring är utan relationer!

Jag tror på att varje människa du möter får du utbyte av och en relation till dvs något att relatera till, jag har stött på mång märkliga levnadsöden, jag får veta mycket om människor bara för att jag är genuint intresserad av just dom. Om någon börjar berätta så ber jag dom att fortsätta, alla har en historia.

Denn börjar med en medelåldersman som är fruktansvärt snäll, han ställer upp och är väldigt arbetsvillig,
jag skall inte förtälja hans historia men jag vill ändå dela med mig av hans levnads öde och t.o.m jag känner är hjärtskärnade.

Han sitter på en sliten stol i sin verkstad, ögonen är rödspränga efter ännu en natt av bråk och skrik. Han suckar lite för sig själv och mumlar något om att han måste jobba, jag tittar på honom och undrar om hustrun är svårt mot honom, jag ser att ögonen blir tårögda och han försöker med en myndig min säga att det är inget att orda om han är bara lite trött. Jag frågar honom vad det är och om det inte finns något jag kan göra för honom, jag vet hur mycket det betyder att bara ha någon som lyssnar, en utomstående som faktiskt inte lägger ner personliga värderingar i hans historia. Han ser på mig rak in i ögonen och säger. Vet du hur det känns att leva ihop med någon som för varje dag dödar en bit av din själ. Jag som har haft mina besvärliga förhållanden svarar att jo jag har levt men en sån människa. Han tittar åter på mig och säger, då vet du vad det innebär att varje dag få leva med att du hatar dig själv, hur du ser i speglen en människa som du inte känner, en människa som inte inte längre kan le. Jag nickar och känner igen mig. Han säger, du som är så ung och har hela livet framför dig du kan ändå inte förstå, om 20 har du glömt. Han ser mig i ögonen och säger, snälla du kan du inte berätta hur det känns att vara lycklig?

Det är svårt att förmedla en histora utan att berätta den men just dom orden tog illa på mig, kan inte du berätta hur det känns att vara lycklig? Jo de kan jag men hur förmedlar du lycka till någon som glömt bort hur den känns. Som är för sjuk för att orka med ett svårt uppbrott men som är tillräcklig levnadsglad för att vilja leva sina sista år med kärlek och lycka?
Jag vet att han är sjuk till kroppen och att hans räddnings inte går att nå, han är en snäll och enkel man, han lever med en kvinna som är sjuk i sinnet och som inte kommer lämna honom ifred fören hans tagit sitt sista andetag. Han vet även om att han kommer att gå bort i förtid detta har han försonats med, men han lever med en önskan, inte att få blir frisk utan att få leva med lycka i sitt liv de få år han har kvar.

Han tittar på mig en sista gång innan jag går och säger, Jag är 47 år, skall jag aldrig få blir lycklig, jag hör honom sucka när jag sakta går bort mot mitt hem. Huvudet är fullt av hans historia, kan jag hjälpa honom?
Finns det något jag kan göra för att skänka honom lycka? Tankarna gnager men jag kan inte få fram ett svar!

Jag blir så glad när jag ser allt ditt engagemang och intresse för din valp, tänk om fler nyblivna valpägare kunde vara som du! Du kommer bli en mycket bra hundägare=)

Du får förlåta mig däermot lite sorgliga försök till att hålla mig uppdaterad, mitt jobb och mina egna hundar snor all tid från internet, jag skulle ha mejalt dig säkert 7 gånger men så hamnar det i utkastet när hunden eller jobbet kräver sitt.

Att en hundpsykolog påstår att du inte skall leka eller kasta pinnar med din hund får mig att fundera på vilken skola den killen/tjejen gick i! Självklart skall du leka med din hund, men helt och hållet på dina villkor. Shabba skall aldrig få diktera villkoren i leken gör han övertramp så upphör leken på en gång. Men lek kommunicerar du på ett sätt hunden förstår, du får tänka på att du har en liten "alien" i ditt hushåll som inte alls förstår ditt språk.
Du måste lära honom förstå dig på hans språk och du måste lära honom förstå dig på ditt språk.

Förlåt att jag är så seg att svara på dina kommentaret jag skall allt ta mig i nackskinnet och skärpa till mig!


Han kommer bli jätte bra bara du inte stressar upp dig för mycket och ser analyserar sönder honom, han är ett djur och han följer naturenslagar. Tänk logiskt och basic så kommer de gå bra, hur uppfostrade du dina barn när dom var små? ;) De kommer gå toppen!

Semestern plen en oplanderad roadtrip. Jag drog en lapp där det stod Södertälje, då drog jag till Södertälja men lika snabbt där ifrån. Jag tyckte inte de var en mysig stad!
Sen blev det stockholm, Uppsala, Eskilstuna m.m och allt avslutades i Ullared. Många nätter i bilen blev det men de var helt fantastiskt.

Jag har mött så många nya människor både trevliga och mindre trevliga, men framför allt människor.
Jag gillar att studera, både människor och djur och ibland är det väldigt nära varandra.
En sak jag upptäckte på min resa som blev jätte tydlig när man plckade mig ur mitt sammanhang och in i miljöer jag inte behärskar är att människor överlag är fruktansvärt dåliga på att läsa varandra. Folk dömer inte läser, jag läser sedan dömer. Det är faktiskt så här man kan placera människor i ett eller flera fack, oftast flera eftersom vi ändå är komplicerade varelser men alla har ett fack.
Jag börjar nästan tro att vi har skapat så många fack att vi inte längre kan läsa varandra sins emellan.

Eller nästan jag vågar nästan säga att så är de, alla människor kan förstå sig på varandra på ett eller annat sätt, men det blir fruktansvärt mycket missförstånd för att man inte lägger 4 sek extra på att läsa av den andra, har han/hon en bra eller dålig dag. Glad/ledsen, Sport/Bilar.

Vi har helt enkelt skapat så många fack åt oss at vi inte längre kan identifiera oss varandra eftersom jag bara är en "bonde" från "skogen", är jag just bara en "bonde" från "skogen". Hade denna personen läst av mig i några sek till innan han öppnade munnen så skulle resultatet bli annorlunda, visst jag är från skogen, jag skulle mer än gärna lära mig odla men jag är ingen "bonde" från "skogen"...Det är nämligen skogshuggare som håller till i skogen, bönder är på åkrarna!

I vilket fall som helst, hur bra är du på att läsa? Dina barn, din man/hustru? Dina kollegor?
Gör du det någonsin medvetet?

Jag vill uppmana alla att ta några sek extra och verkligen läsa in en person, döm inte utan med ett öppet sinne och sen säga högt (eventuellt för dig själv) vad är det du verkligen ser.
Sen ställer du sig framför speglen och gör likadant, se verkligen på sig själv. Vad är det du verkligen ser!

Sen bestämmer du vilka fack du och den andra du läste, skall placeras i..Vilka fack blir det? och hur många olika?
Ser du någon gemensam nämnare och om de skulle vara barnet eller en nära släkting, skulle du kunna plocka en annan människa ur detta facker att umgås med.

T.ex hamnar barnet/partnen i facket ytlig, skulle du kunna umgås med andra ytliga människor?
Sen beskriver du för dig själv vad en ytlig människa är och hur den rör sig, beter sig,klär sig,hur pratar den m.m

Vad kommer ni fram till?

Japp så har semester ångesten infunnit sig som ett brev på posten! Vad skall man göra? Hur skall man få maximal avkoppling?

Jag har faktiskt ingen aning, jag vill åka till Norrland sätta mig i en båt och fiska i flera dagar.
Jag vill ut och tätlta i vildmarken, bara jag och den lurviga tysken.
Jag vill spendera en massa pengar på skräp jag verkligen inte behöver.
Jag vill blir jätte brun.....d.v.s jag måste åka till en stad där det finns sol.
Jag vill umgås med alla jag känner, helst spendera minst några timmar ihop.
Jag vill få uppleva nya saker.
Jag ville hinna med alla ärenden här hemma som man aldrig hinner när man spenderar 12-13 timmar på jobbet.
Jag vill ligga uppe och kolla på urdåliga filmer en hel natt och inte gå o lägga mig förens solen går upp.
Jag vill möste soluppgången vid havet.
Jag vill bada massor (massa motion til tysken)
Jag vill hinna få i mig en ansenlig mängd alkohol men inte bli bakis.
Jag vill åka runt bland gammla slott och spökhus här i Sverige och få lära mig massa historia.


Jag vet dock vad jag inte vill göra:
Jag vill inte städa,trots att det behövs.
Jag vill inte laga mat varje kväll.
Jag vill inte behöva gå upp alls.
Jag vill inte behövs passa en enda tid på minst 4 dagar.


Jag har semester 6 dagar gott folk...Era ider är värdefulla!

 

Herre gud vad ödmjuk jag är just nu, denna totalt ovana känslan hos mig har infunnit sig i mer än 24 timmar. Jag är så ödmjuk och ser allt ur ett annat perskeptiv så att man skulle kunna tro at jag är döende, de trodde i alla fall min syster när jag ringde till henne.

När man helt plötsligt inser hur liten man är och att stora världen är väldigt stor och man egentligen inte är så mycket värd, då blir man kanske ödmjuk.
Jag har ju som sagt påbörjat ett nytt jobb där jag gått bredvid några veckor nu och inte tyckt att det har varit så farligt egentligen, visst det är oändligt myckt små detaljer som jag har varit tvingad och lära mig men det kändes ändå rätt bra när jag stövlade in på jobbet igår och tänkte detta fixar jag.

12 timmar senare var jag inte vatten värd och kröp där ifrån i ett mer eller mindre dimmigt tillstånd, jag kommer inte ens ihåg hur jag tog mig hem. När jag kom hem satt jag i hallen och bara stirrade, jag fick inte ens av mig skorna, jag märkte inte ens att min tyska lurviga vän hoppade runt mig och ylade ut sin glädje över att jag var hemma. Allt var bara dimmig.

Har ni upplevt känslan av att vara utanför er själva någon gång? Den kände jag då, när jag satt där ett patetiskt skal av ett människo liv. Det var en av de sjukaste känslor jag någonsin kännt, någonstanns i den dimman fanns jag men jag var ändå inte där. Jag bokstavligen kröp in i köket och slet upp kylskåpet och vräkte i mig det som gick att äta dirket ur förpackningen. Sen la jag mig på köksgolvet tillsammans med min hund och bara skakade.

Efter en stund när maten börjat verka kom jag äntligen upp och gick en promenad med honom väldigt kort för de dimmiga var fortfarande kvar.

Idag när jag vakande ville jag inte ens gå upp ur sängen, jag kännde mig totalt dränerad på energi. Efter ett tag släpade jag mig ner till datorn och för en gångs skull tackar jag facebook för att det finns, jag var inte ens i stånd att prata med någon men att chatta d.v.s skriva ner hur jag mådde hjälpte väldigt mycket. En av mina gamla kollegor förtsod och lyssnade och hjälpte mig så gått han kunde. Fantastiska människa!

Hur kan de hjälpa så mycket att bara få berätta hur man mår? Vi löste inte problemet på något sätt, jag satte bara ord på hur jag i detta dimmiga sinnestillstånd kännde mig och då började det lätta. Steg två var att ringa till den personen som tog över efter mig idag och be om ursäkt för det total kaos jag hade ställt till med, tur för mig så har denna person ett hjärta av guld så han tog det med ro även om han också är relativt ny.
Steg tre var att åka till kontoret och betätta för chefen att som de ser ut nu så kommer jag ha gått in i väggen inom en vecka om detta skall fortsätta.

Kontentan av detta är: Att igår hade jag den absolut jävligaste dagen i mitt arbetsliv någonsin, jag har aldrig mått så dåligt eller varit så totalt utmattad både psykiskt och fysisk som jag var i går. Ändå mår jag nästan som jag borde idag, lite segare men med ett helt annat fokus än dagen innan igår.
För mig är detta en mindre revulution eftersom ödmjuk inte ingår i min repotoar speciellt ofta annars, men jag skall helt klart försöka se det lite mer så här. Hur viktiga dom små sakerna är och att det är totalt onödigt att hetsa upp sig över små saker, kanske detta bara är en fas som kommer försvinna eller så är den bestående men en ska vet jag säkert, de var en liten del av mig som dog igår...Hoppas bara det inte var något viktig;)

Kram på er!

Elin Krantz våldtäktsman och mördare fick 16 år och utvisning som sin dom.

16 år.....och utvisning!


Han kanske inte hinner se sina nuvarande barn växa upp men han har gott om tid att skffa nya och se dom växa upp, denna rätten förvägrade han Elin genom att ta hennes liv på ett mycket brutalt och totyrliknande sätt.

Hon kommer aldrig mer att få krama sina anhöriga, hon kommer aldrig få egna barn, hennes liv slutade i panik och ångest.
Medan han fick 16 år, vi har ett system som i Sverige som kommer göra honom fri 2/3 av straffet så han kommer alltså sitta inne 10-12 år. 10 år var Elin liv inte värt mer?

När han kommer ut kommer han kunna skaffa sig ett nytt liv i ett annat land där ingen vet vem han är, där han kan börja om på nytt med sin familj eller skaffa en ny.

Elin kommer aldrig få en familj!

Istället för att tänka på vad man skall göra efter att brotten har begåtts så kanske man borde tänka på hur skall vi se till att brotten inte inträffar...Som sagt denna artiklen hänger ihop med den under. Men jag tycker detta är så skevt, varför skall man alltid tänka efter men aldrig före?


Jag skall även knyta ihop detta med mitt hjärte ämnen....Har man som förälder ett bra stöd från samhället så kan man kanske förhindra sina ungdomar från att begå brottet!
Men som sagt finns det något stöd för föräldrar..NEJ de finns det inte och detta har jag ju skrivit om förr i min blogg. Man kan alltså räkna med att den dagen man står där men en tonåring som man inte kan hantera så är det bara att bita ihop och fixa det sjäv för någon hjälp finns inte att få.

Det kommer alltså blir så att hur mycket man än ber om hjälp, hur mycket man än kämpar för att  hålla sin tonåring på rätt spår så komme du ändå få en käftsmäll och betala för deras brott.

Jag tror inte det har någon verkan alls, varför skall dom sluta begå brott när de ändå inte drabbar dom?


Vi behöver bättre förebyggande åtgärder, vi behöver tänka ett steg längre, vi behöver hjälpa och stötta våra tonårsföräldrar för dom har de banne mig inte lätt!
Vi måste sluta låt dom tro att det är okej att dom håller på så här vi måste stoppa dom INNAN dom begår brotten, är de så svårt att fatta?

Nej egentligen är det inte de men vi verkar ha fastnat i någon tanke snurra där vi tar dag i problemen efter att dom har uppstått och inte innan. Vi vill gärna ha en debatt om det också och låta beslutsfattarna ta 4 år på sig innen det kommer ett beslut istället för att agera nu. Vi behöver inget beslut i morgon, vi behöver att idag, vi behöver någon som agerar som kan sätta ner foten och säga nu är de nog!

Jag fortsätter driva min tystakamp för att föräldrar i en utsatt situation skall få hjälp och stöd, kan inte du göra något också?

Som sagt de här med att blogg är inte lätt när de bara finns 24 timmar på ett dygn, hur hinner ni med?
Jag kikar in på era bloggar lite då och då för att kolla vad ni har för er men det mer mycket sällan jag hinner uppdatera själv. Så jag gör en ansträngning nu!

Dagens ämne är:

Skall föräldrar få betala sina barnbrott om dom är under 18 år?

Ja, Nej, Kanske, Beror, På?

Först måste man kartlägga varför blir barnen kriminella, beror de på att föräldrarna inte bryr sig om sina barn, är dom kriminella själva? Hur gör man om föräldrarna går på socialbidrag?

Som sagt vissa studier visar på att barn från samhällets botten har lättare för att fastna i kriminallitet eftersom deras föräldrar själva har någor problem så kommer samhället att få betala ändå, någon som går på socialbidrag har inga pengar och har man grova missbrukar problem kommer dom troligvis inte ha några pengar i framtiden heller så det kommer alltså bli samhället som får betala ändå i slutändan och det är ju precis som vi har de nu.

Om jag skall ta ett exempel de "busfröna" som av misstag eldade ner Torslanda skolan och ja de var faktiskt ett misstag, dom skulle tända eld på en bil för så gör ju dom tuffa grabbarna i stan, denna bilen kom sedan i rullning och vips så är dessa "busfrön" skyldiga 100 miljoner, skall deras föräldrar betala det tycker ni? 100 miljoner är en spotstyver eller?

En mamma till en våldtäktsman skall hon behöva betala för sin sons illgärningar? Hon kanske inte ens vill se sin son igen efter det han gjorde!

Eller ett ännu mer bissart exempel, en son mördar sin syster mamman är den enda levande släktingen skall hon betala ut pengar till sig själv då eftersom de var hennes son som är mördaren?

Ja ni fattar, de känns som att folk inte tänker genom detta riktigt.

Jag är för att föräldrar betalar om deras barn begår skadegörelsebrott som klottring eller mindre stölder/snatteri, där borde han kunnat uppfostrans sina barn bättre än till simpla tjuvar och förstörare. Men om man är så iskall att man han våldta eller mörda en annan människa skall man även kunna stå till svars för det och ta konsekvenserna av det. Kan man med berått mod sitta och planera saker t.ex rån eller andra större saker är man även vuxen nog att ta smällen för det.

Va anser ni?

Jag satt och kollade lite på en av de större bloggarna som är ett ovanligt fenomen hemma hos mig men denna bloggare hade skrivit ett inlägg om hundar i affärer och tyckte minst sagt om de. Varför?

Spelar de någon roll om hunden är i eller utan för affären?

I Göteborg ser man ofta hundar inne på femman huset t.e.x ibland ser man A-lagarna dra runt med sina hundar i stans alla affärer och så länge hunden inte "smutsar" ner vad är problemet?
Många affärer tillåter inte hundar i affärer p.g.a de som är allergiska och det är helt okej, men om varuhuset anser att det är helt okej,vad är då problemet?
Många affärer tillåter endast ledarhundar eller tjänstehundar, skall dom också förbjudas?

Jag har många gånger miljötränat mina hundar inne i femman huset, det är en fruktansvärd miljö för en hund och det är alltid slut provet för mig när jag håller på med en hund. Den skall vara så fokuserad på mig att de övriga lukterna och individerna inte skall spela någon roll, den skal lite på mig så pass mycket att den skall känna sig trygg när denna miljö presenterad för den. Om en hund är tänk för att bli polishund när skall den ha möjlighet att tränas i allmäna miljöer om man inte får ta med den in i varuhus?
Skall den presenters för den miljön för första gången den jobbar?
Om de blir demonstrationer och man behöver sin hund och den aldrig sett så mycket människor förr, hur tror ni den mår?

Detta känns inte som ett dirket samhälls problem men ändå, det är värt ett inlägg kännde jag, vi hundägare får ta så väldigt mycket skit för allt, tro oss vi håller oss mer än göra på landet och i skogen men en hund i tjänst måste kunna klara av alla sorters miljöer, jag brukar även åka buss/spårvagn/tåg en del hundar har jag t.o.m flugit med för att dom verkligen skall vänja sig vid allt. Många vet inte vilka påfrestningar dessa hundar måste utstå, vilka vardagshjältar dom verkligen är, hur mycket dom hjälper samhället och att dom verkligen skulle ge sitt liv för att rädda sin husse eller matte.

Så slappna av lite, vi behöver ha hundarna i dessa miljöer för att dom sedan skall kunna rädda liv, leta upp vilsna barn, fånga bovar och trygga din vardags miljö!

 

sedan jag uppdaterade!

*Kungen? Va säger ni, jag bara skrattar så *pip* dålig han är, oj oj oj oj! Att han har varit en inbiten kvinnokarl är inget nytt men varför drar media fram detta nu? Det har dom ju vetat hela hans liv.
Han gillar kvinnor så som rika män brukar göra, egentligen borde man sätta in rika och mäktiga män men han är ju inte på något sätt mäktig så jag skrev bara rik.

Jag skall ärligt säga att de är faktiskt de enda jag lyckats följa med på denna veckan, jag har varit så lost från allt vad uppkoppling heter att t.o.m men mobil har börjar lägga av, jag har knappt varit inne på facebook, ringer de blir svaret - ringer sen jobbar, men inte hinner jag ringa upp innan jag stupar i säng.

Men nu skall de väl lugna ner sig i alla fall i en vecka, jobbar 1 pass så jag skall försöka hinna uppdatera mig och er om min analys av omvärlden.

Kanske ska dra lite kortfattat om Alkolism, de känns som ett när liggande område!
Är de en sjukdom? Tydligen så verkar människor överlag anse att det är en sjukdom men jag tvekar.
Min mamma sa till mig att dom du klarar av att ta en "återställare" dagen efter så har du anlag för att bli alkolist. Nja, de finns många som klarar av att ta en återställare men som ändå inte är praktiserande alkolister.
Så vad får en människa att bli alkolist? När korsar man spärren för att var alkolist? Va får en människa att gå så långt att dom t.o.m behöver dricka på jobbet?

En annan sak är hur kan omgivningen missa detta faktum? Kan man verkligen gömma undan sitt beroende så bra? Jag som inte ens verkar kunna gömma undan godis utan att någon närstående hittar de.
Jag kan verkligen inte förstå hur man kan jobba med en person varje dag och inte märka något, tror man att personen är sådan. Men jag minar alla tydliga missbrukar kännetecken måste ju finnas där om man har så grava problem.

Detta är ju inget ovanligt tydligen är detta en av de vanligaste "folksjukdomarna", det är en fruktansvärt läskig tanke, vet ni hur många det är som kör rattfulla varje dag som själva inte vill inse att dom har alkoholproblem?

Jag var på en föreläsning idag som handlade om kommunikation och konflikthantering, jag lärde mig inte speciellt mycket nytt, eftersom jag rör mig väldigt mycket i publikamiljöer och träffar mycket människor samtidigt som jag är väldigt social och pratar med allt och alla så var det i alla fall en uppdatering eller påminnelse om hur jag skall hantera det. Så får jag hem och efter tre timmar hade jag redan bett två personer fara och flyga utan att egentigen lyssna på vad dom hade att säga! Men å andra sidan så han flera gånger på föreläsningen att i 99,9% finns de två anledningar till varför man hamnar i de läget när man ber personer dra åt de varmare hållet och det är för att man har olika åsikter eller för att den andra är idiot. Har man olika åsikter så skall man i min position kunna lösa det utan att våld/hot förekommer men är det en idiot finns det inte mycket man kan göra så enligt honom agerade jag helt rätt dom jag bad flyga är idioter och som sagt då finns det inte mycket man kan göra.

Men kommunikation helt enkelt är flera olika saker, det är tonläge,klädsel,kroppsspråk m.m. Vi kommunicerar ju på många olika sätt.
En sak som jag ofta tänker på när jag hamnar i en konflikt är att alltid ha öppna handflator vända mot peronen, även om personen inte medvetet tänker på de så uppfattar dom det garanterat, är det något man omedvetet håller koll på i en konflikt så är det händerna, för oftast angriper man inte någon med benen först eller annan kroppsdel utan blir man angripen så kommer det oftast från händerna.
Håller man händerna öppna signalerar det jag öppen för vad du säger och jag är absolut inget hot, detta får många att lugna ner sig per automatik.

En annan sak man skall tänka på när man är i en konflikt är att stå lite på sneden, inte mitt emot den andra personen och absolut inte för nära, det är ett väldigt hotfullt beteende.

De finns en konflikttrappa eller våldstrappa som visar hur konflikten eskalerar och hur man känner igen att våld kommer brukas. Nu har jag glömt bort några steg men den är ungeär så här. Jag har missat några steg mellan diskution och personangrepp men det är som bortblåst just nu.

*Olika åsikter

*Irritation

*Diskution

*Personangrepp

*Hot

*Våld


Men de viktigaste av allt är i alla fall att man lyssnar aktivt. Vi hör 3 gånger snabbare än någon kan prata så därför, hinner vi med att sysselsätta våra hjärnor med andra tankar medans någon pratar. Därför måste vi aktivt lyssna och påminna oss om att lyssna på den andra. Det är svårare än vi tror och behöver därför övas på.